När jag hade bil tog det mig max en kvart för transport av barn, leverans av barn till respektive barnomsorg samt egen transport till arbetet. Nu är bilen skrotad, eller förlåt; såld för sjuhundra kronor. Numera åker jag alltså k o l l e k t i v t. Vilket innebär att samma resa plötsligt blivit en timme längre. Jag är ständigt påväg någonstans.
En vanlig dag (utan bil):
05:30 Trycker på snoozen första gången.
05.39 Trycker på snoozen andra gången.
osv.osv.osv.
6.15 Utbryter kaos. Men bara för mig. Alla andra är ju redan uppe och igång, precis som det ska va.
6.30 Blodsockerfall. Fil och mascara intas samtidigt som jag smetar på lite musli.
6.45 Jag hatar knytskor.
6.49 springer med oknytna skor till bussen. Där sitter tanter som ser bra mycket fräschare ut än den ankommande heltidsarbetande småbarnsmamman.
7.15 Framme.........I stan. 2 km kvar till jobbet. Lyssnar på Rix fm. Rätt trevligt för övrigt.
Fryser. Upp med fleece ur ryggsäck. Går. Går. Går. Svettas. Av med fleece. Lyssnar åter på rix fm. Däremellan åker mina hörlurar ur mina minimala öron. Får jag in den ena åker den andra ur. Jag förstår inte sambandet.
7.35 framme på jobbet.
7.35-8 Vänta på att börja jobba. För övrigt kallat DÖTID. Dötid är något som jag aldrig riktigt haft vett att njuta av så det här bli en utmaning det må jag säga.
Ja så här ser det ut nuförtiden. Men det är hemfärden som är värst. Jag har aldrig mer än tjugominuter på mig till bussen. Det tar minst artonminuter dit. Den sortens stress mår jag pest av. Missar jag bussen får jag vänta en timme.
Kanske är det mer rimligt att cykla tre mil om dan.
Jag behöver aldrig mer va rädd för sömnbesvär i alla fall, om man nu ska se det positivt, jag faller handlöst ner i sängen innan nio och är t a c k s a m om jag hinner utropa godnatt mitt i fallet.
Så GODNATT alla!
4 mars 2009
Ärligt talat, jag är mest på väg, hela tiden...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Haha.. gonatt!
Känner igen det där, man är alltid på väg, svårt att ta vara på nuet när man bara har en tid frammåt att passa..
Åh, jag kan riktigt känna hur hjärtat bultar och hur det kliar under fleecen då man jäktar på. Har själv gått och försökt hålla kvar smaken från vår Lapplands-karamell. Där var allt så oerhört lugnt. Vi bodde på Björkliden utanför Kiruna och det var som i en annan värld. Ja, som i himlen som jag skrivit. Men nu är det full rulle igen. Och fleecen klibbar -trots att vi har vår bil kvar. Lycka till på färden! //Sofie
Jihaa - låter inte kul alls!!!
Du får leta efter en billig skruttibangbang bil igen ;)
Jag har inget körkort men jag är så lyckligt lottad så jag har bara sisådär 200 m till jobbet :-). Ingen stress till och från jobbet för min del. Men visst känner jag igen mej i det där att alltid vara på väg och hur stressad man blir när det gäller att passa minutschemat. Usch.
Framme nu? Ha den bästa helgen! KRAM!!
Bubble i vardagen: Tack detsamma! :)
Ida: Ja nu lever jag ännu mera i ett ständigt sen.
Sofie: Det låter helt underbart med Lappland. De här avochpåmedkläderpromenaderna ger en hel del motion och tid för eftertanke så de är långt ifrån
enbart av ondo. :)
PIM: Ja tanken har flugit förbi. Om ett tag får jag utvärdera om det verkligen är vettigt att hålla på så här.
Annika: ja det är just det där minutschemat som gör mig stressad om det inte vore för det så skulle det ändå ha varit ok.
Skönt att ha nära till jobbet :)
Spader; Detsamma , kram vännen!
Skicka en kommentar